Hocus Pocus au Bikini

Good afternoon Ladies and Gentlemen

Klockan har slagit två här i Toulouse och värmen är tillbaka. Veckan som gått har varit blandad. Det har varit bio, Nine, musikalfilm som var sådär, enda orsaken att gå och se den är Penélope Cruz. Det har också varit helg, tacos, tv-apparat och fika på stan. En ganska lugn helg.

Men på onsdagen, mitt i veckan, så kom höjdpunkten på mitt halvår hittills. Tack så hemskt mycket Jolle för att du introducerade Hocus Pocus i mitt liv.

Pernilla satt en dag framför datorn och tänkte "Hmm.. man kanske ska kolla upp sina franska band och se om de spelar i närheten" Började självklart med Manu Chao men ingen träff, Daft Punk, Yelle, Justice, Sebastien Tellier men nej inget där heller. Så slog jag på Hocus Pocus och JA den 10 Mars skulle de spela på le Bikini. Så biljetter köptes och en halvt medtvingad Niklas följde med på konserten och det var utan tvivel den bästa hiphop konserten jag varit på. Soul, Funk, Rap, Beatboxing, grym DJ och musikaliskt från tå till öra.

Tack Hocus Pocus och Le Bikini. Nu kan jag leva på lycka två månader framåt.

(inlägget kommer upp nu utan video som jag försökt ladda upp ett tag nu..)

Babylonsjukan

Det är skumt, mycket skumt. I söndags var jag ute och joggade en runda, studenterna var nere på gården och grillade i bara T-shirt och sommaren var på väg, man kunde nästan ta i den.

Sedan kom måndagen och allt det där med måsten hit och dit och skit och blä och ovanpå det så kommer SNÖN! Jag är förvirrad, känslosam och förvånad.

Störande moment?

1. Söndag, allt stängt, om man lyckas hitta en mataffär som stänger klockan 14.00 på en Söndag betyder det inte att nästa Söndag är affären öppen.
2. Alla fransmän och fransyskor är oerhört korta så varje dag det rengar (eller snöar) så får man passa sig för att inte få ögonen styckade eller brösten punkterade.
3. Jag lever i ett byråkratiskt land. Här behöver man till och med födelseattest att man existerar som person för att kunna ansöka om något, skriva in sig på en skola eller resa en annordnad resa.
4. Organisation är inget fransmän förstår sig på. I fredags var det gala, "vi säljer 1000 biljetter men bara de första 100 personerna får hänga in i garderoben sedan är det fullt...ok?"
5. "Kom inte in här och tror att du kan prata franska för då svarar jag på engelska, och om du pratar engelska då är jag inte trevlig"
6. Om man ska göra något i detta land, gör det själv, du ska själv komma på hur man skriver in sig, vart den och dens kontor är, hur man tar franskakurs m.m. En hjälpsam internationell samordnare är ingenting som slagit den franska utbildningen.
7. En fest med fransmän och fransyskor slutar alltid med spyor i mängder (i alla fall på INSA)
8. Eftersom vi lever i vår isolerade lilla bubbla så dubbar vi ALLT
9. Akta! "Une crotte de chien", se upp för vart du kliver.
10. Inte nog med det är Toulouse gator lika trånga som Sevillas och därför är procentrisken hög för att trampa i en hundlort.

Jag känner mig fattig och fast i ett system som begränsar mina drömmar och ambitioner. Mest av allt skulle jag vilja resa, resa bort från allt och till allting, jag vill se världen, jag vill träffa nytt folk, jag vill göra saker jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men vi lever i capitalism och jag är fattig. Utan pengar kommer man ingenstans och utan utbildning får man inga pengar.

Jag tror att jag har fått en släng av Babylonsjukan och jag hoppas att det går över tills imorgon.

Absente

Har inte hållit mitt "skriva minst ett blogginlägg i veckan" men det berodde på de fyra dagarna spenderade i Barcelona (bortförklaring)

I Toulouse har äntligen värmen höjts från mellan 10 och 15 grader till mellan 15-20 grader och jag har invigt min nya träningsdress. Skolan har börjat igen efter en veckas lov och jag har lyckats snacka till mig att få skriva våran stora uppsats för "Methodes des sciences social" på spanska.

Samt har jag ändrat min mentalitet till CSN och det byråkratiska landet och ta dagen som den

kommer. Min impulsivitet har varit tyglad alldeles för länge, även om bara resan hit kan tyckas vara lite för impulsivt men jag lär mig franskan snart...lovar.

Dagarna i Barcelona var väl spenderade. En trött tågresa som startade klockan 6 på morgonen för att ta oss till hotellet på Las Ramblas, Paella, Värme och Sol, kyssar på hotellrum, groggar, shopping, parkäventyr. Hamnen med misär i bakfickan, en hård bakfylla medan grabbarna mådde hur bra som helst i strålande solsken satt dem med en varsin sangria och jag satt där snällt med vatten i mitt glas.

Vi var och besökte La pedrera, skapad av Gaudi, där jag tyvärr blev av med mitt nyinköpta plagg, men det var inte så länge den dystra minen varade i en stad som Barcelona. Vi åt kanske den bästa måltiden på El Asador, med kött i mängder, bröd med olivolja, korv och valfri efterrätt, man njöt av spanien till sin spets.

Mest nöjd är jag nog ändå över El Glop där Paella åts som jag vanligtvis inte är jätteförtjust i... men nu är jag frälst.

En ytterligare höjdpunkt var Parque Guel, det var strålande sol, vacker akitektur och spansk musik. En av kvällarna blev det också utgång på Razmataz (dagen innan hamnen). Och det var succé.

Jag tror dock att Joels favorit var Mojitona på Dry Martini, och jag måste hålla med att de var nog den bästa mojiton jag någonsin druckit, dock var gubb/irish lite för mycket för mig i en stad som Barcelona, där stämningen överträffar det mesta. En bar där Manu Chao spelar oannonserade konserter hade varit pricken över i-t men om jag hade fått allt hade ju inte suget att åka tillbaka varit lika stort.

Hemresan blev därefter lång, tåget var fast någonstans i ingenstans, men tur var att kortlek var inköpt, öl fanns kvar, och Chris bjöd på jordnötter, så lördagskvällen var kirrad.

Jag vill tacka Barcelona för ett par fina dagar i soliga Spanien. Jag saknar redan Barcelona och jag vet att

Barcelona saknar mig.

Årets bild 2010